onsdag 13 september 2017

Virkade vantar med spetskant


Mönster: Inget/Eget för att matcha spetsbootsen
Garn: Drops Merino Extra Fine
Garnåtgång: cirka 50 gram
Virknål : 4.5 mm

måndag 11 september 2017

Virkade spetsboots


Mönster: lacycrochet med 3 ändringar
Garn: Adlibris Wool
Virknål: 4.5 mm
Garnåtgång: runt 30 gram

lördag 9 september 2017

Hopp - virkad och filtad kanin




Mönster: Inget/eget
Garn: Drops Eskimo
Garnåtgång : 4 nystan vitt och 1 meter vardera av blått och grått
Virknål: 8 mm

fredag 8 september 2017

Virkade babyboots


Garn: Adlibris wool 
Virknål: 4,5 mm
Mönster: Kashmirboots ur Virka till de minsta av Dorothee Borck/ Verena W. Appel

måndag 4 september 2017

In/Ut Augusti

In

  • 1 filt 
  • 1 hundtröja (egentligen juli)
Ut
  • 26 nystan garn 
  • 4 nystan garn (egentligen juli)


Omvandlat: 30 till 2

lördag 2 september 2017

Månad Augusti

Läst

  • Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
  • det fjärde offret - Erica Spindler
  • Kemisten - Stephenie Meyer
  • Nineteen Minutes -Jodi Picoult
  • Lasarus hämnd - Robert Ludlum & Patrick Larkin
  • Isprinsessan - Camilla Läckberg
  • The Chalk Pit - Elly Griffiths 
  • Divergent - Veronica Roth 
  • The call of the wild - Jack London
  • Leona / tärningen är kastad - Jenny Rogneby

måndag 28 augusti 2017

Saker ingen berättar om MS

Du tvingas bli välbekant med din kropp och alla dess funktioner. Mest för att de slutar att fungera och även det enklaste blir en kamp. Att gå på toaletten kan ta en halvtimme och du kan vara nära att svimma tre gånger, och så fort du lämnar badrummet behöver du gå igen.
Du kan inte skämmas. Läkare/sköterskor/kuratorer/psykologer/sjukgymnaster/alla med vita kläder kommer att ställa personliga frågor som får dig att rodna och vilja bli svald av jorden. De förväntar sig ett svar, och du behöver ge de det för att få hjälp.
Dina högsta drömmar förminskas. Det känns inte längre möjlighet att tågluffa genom Europa,båtluffa i Grekland eller flyga jorden runt. Istället börjar du drömma om att få känseln/styrkan tillbaka, att kunna gå en kilometer utan att behöva stöd och att komma ihåg alla saker du glömt. Eller ja, drömmarna är ju fortfarande lika omöjliga men för vanliga människor är de förminskade. 
Spontanitet fungerar inte. Allt måste planeras. Inte bara behandlingar och läkarbesök utan allt som involverar att lämna hemmet. Vart ska vi? Hur lång tid? Var finns toaletter? Vad ska vi äta? Hittar jag? Hittar du? Kan jag få en karta? Hur ska vi ta oss dit? Vad ska vi göra där?
Det finns inget "bara". "Men du kan bara hoppa på bussen och komma hit!". För det första, vi kan inte hoppa. För det andra, att "bara" ta en buss involverar att göra sig i ordning, gå hemifrån,gå tillbaka för att du glömde skor, gå hemifrån igen, gå tillbaka för att du behöver gå på toaletten, gå hemifrån igen, gå vilse, fråga åtta personer om hjälp, missa bussen, behöva springa runt och leta efter en toalett, missa bussen igen, komma på bussen, ramla när bussen kör innan du kommit på plats, kravla runt som en sköldpadda på rygg för ingen hjälper dig upp, komma på plats, behöva gå på toaletten, glömma bort vilken hållplats du ska av på, ramla när bussen inte stannar helt innan dörrarna öppnas och du ska gå av, känna sig vilse, äntligen hitta dig/er. Stress? Nehejdå. Det är ju "bara".
Du lär dig hur den neurologiska undersökningen går till. Men du kan inte fuska för du är rädd att du kommer ihåg fel.
Du funderar på att tatuera in "MS-sjuk" i pannan. För efter ett dussintals gånger tröttnar man på "Men du ser ju inte sjuk ut!"
Du känner dig sjukare. MS klassas inte som dödlig sjukdom. Men du känner dig sjukare än vad folk förstår. Alla timmar på sjukhus sätter sig i huvudet på en.
Du förstår äntligen begreppet "Minne som en guldfisk". Behövs det en förklaring? Förklaring på vad?
Du glädjs över små, vardagliga saker. Att kunna gå. Att ha känsel. Att komma ihåg vad du heter.
Du känner dig ensam. Det känns som att ingen förstår dig och att du är helt ensam.
Du kommer att få depressioner. Det är normalt, och enligt många helt oundvikligt.
Du orkar inte lika mycket som förr. Du kan inte hänga med i vanligt tempo och om du försöker innebär det två dagar i sängen för att återhämta sig.
Du pratar med mer folk i vita kläder än med folk utan vita kläder.